Jag läste just en blogg där en tjej hade fått en del hat om sin kropp och jag är verkligen sjukt less på att så fort man är anonym så tror man att man kan skriva vad som helst, jag har skrivit om det här ämnet förut men jag tycker verkligen att det är helt sjukt hur samhället ser ut. När man gymmar och tränar så mycket man kan för att få nå sitt mål, det behöver inte vara att man ska bli smalare osv men det kan vara för att man ska bli piggare och gladare i vardagen. Ni inser inte själva att desto mer "hat" ni skriver om personerna - desto mer pepp får dom. Ni kommer aldrig vinna över oss, det är ingen utmaning men det är fakta. Jag hade Ask.fm för ett tag sedan men jag blev verkligen bombad av anonymt hat, när jag fick de första hatfrågorna så blev jag helt förstörd men efter ett tag så brydde jag mig inte. Jag fick saker som "ingen vill ha dig, häng dig själv och gör oss alla en tjänst" och det var nog det som bedövade mig, att man har mage till att skriva något sånt här, anonymt dessutom. Det var absolut INGEN som skrev vem han/hon var, det är så fegt. Om man nu tycker någonting så kan man hålla det för sig själv. Nätmobbningen är något som är alldeles för stort, det är överallt. Jag började få hat på bloggen efter ett tag, då jag tog bort ask.fm. Men känslan jag hade när jag fick allt hat i början var oförklarig..jag har fortfarande en del ord som ni skrev till mig i huvudet men ni/du är bara sånna som hatar för att ni själva är ledsna eller har det dåligt. En hel del har tagit sitt liv för mobbning, inte bara anonymt men även i vardagen, helt öppet. Man vågar inte berätta det för någon för att man tror att det kommer bli ännu värre än vad det redan är. Så fort jag fick någon "fråga" på ask så visste jag hela tiden att det skulle vara något nedlåtande eller bara ren elakhet. Men ändå - kunde jag inte ta bort den. Jag ville ha kvar det bara för att ha det och kolla  vad andra svarar osv, tillslut så tog jag bort det och det var riktigt skönt att få bort allting, allt hat, alla påståenden om mitt liv, min sjukdom, dom som hatade hittade de svagaste länkarna när det kom till mitt liv. Jag var livrädd för att gå ut med min sjukdom till världen, jag höll det hemligt i två år ungefär. Och jag berättade det inte för mina klasskompisar i verkligheten utan jag gick ut med det i en ganska känd tidning, jag vill hjälpa andra reumatiker, andra som har dessa problem, problem med att komma upp ur sängen för all smärta man har i kroppen, problem att kunna knyta skorna för att lederna i fingrarna är för stela, problem med att stänga knappen i jeansen. Vissa kan inte ens tvätta håret för att de får ont i armarna, detta har även hänt mig och jag vet själv hur jobbigt det är och vilka tankar man får. Det är ingen enkel sjukdom, ingen liten heller för den delen. 

"Jag har känt mig svagast i världen, legat på golvet och gråtit som ett litet barn. Sjukdomen har våldtagit mig flera gånger om. Dränkt mig ner i havets djup"