Jag har tänkt på en sak, nästan alla runt omkring mig har något sorts lyckligt förhållande, antingen med en kille eller tjej. Folk har prata med mig om hur min pojkvän ska vara och hur jag vill att mitt förhållande ska se ut. Men egentligen, man kan väll ändå inte välja sånt? Jag vill ha en bra kille, det är allt. Jag har svårt att tycka om en del människor, jag är social av mig men samtidigt så litar jag för lätt på folk. Min kille ska kunna hantera min sjukdom, kunna hantera mina känslor som jag har, mina tankar. I hela mitt liv så har jag varit en funderare, jag tänker på de mesta här i livet, det är inte normala tankar antar jag. Jag vill fokusera på studier men de flesta säger att jag kommer träffa någon tilllslut, men det verkar som att min pojkvän bara finns i filmer eller böcker. Men någonstans så måste det finnas någon som förstår. Jag vill vara bästa kompis med honom samtidigt, jag vill ha honom bredvid min sida på sjukhuset.De flesta lämnar mig, det låter sorgligt eller något antar jag, men jag har börjat vänja mig vid det. Förr eller senare så lämnar dom vi älskar allra mest, då står vi ensamna. Jag har inget mål med att falla för någon just nu, jag har för mycket egentid att ha, jag villl läsa massa hopplösa romanböcker. Jag väntar på min pojkvän, och även på lyckan.