Hello, jag kom just ut från badrummet efter en varmdusch. Finns förmodligen inget bättre än att ta en go dusch efter en lång dag. Jag, pappa & Dante drog ner till pizzerian och käkade, jag åt typ tre bitar och sen orkade jag inte mer - hopplös helt enkelt. Jag borde verkligen äta mer än vad jag gör men vad ska man göra när man är mätt liksom, om man äter mer så vet vi alla hur det slutar och well ja, man kan väll ändå inte "tämja" ut magsäcken om ni förstår? Jag tvivlar på att det är hälsosamt iallafall. Påtal om mat, jag tänkte skriva om hur jag mådde och hur jag hade det vid den perioden då jag inte åt så mycket och mådde allmänt dåligt helt enkelt. Det hela började från reumatismen antar jag, man får en hel del tankar om det och börjar googla osv. Paranoid.Folk hade kallat mig tjock osv redan innan, och jag tog åt mig mycket..jag borde inte ha gjort det men well, vad kan man göra liksom. Jag blir även trött av sjukdomen och kan sova hur länge som helst om ingen väcker mig - och om man nu gör det så blir jag otroligt irreterad. Under den här perioden så sov jag otroligt mycket, jag var helt utmattad och mådde allmänt dåligt av hat och många tankar runt sjukdomen. Så jag åt nästintill ingenting under dessa dagar, jag märkte inte själv att jag började gå ner i vikt. Jag var bara seg, trött och utmattad så jag sov, vaknade och somnade om direkt. Jag satt vid matbordet med pappa och han kollade på mig och sa direkt "Väg dig Elinora" så ja, jag gick och vägde mig. Där stog jag, Elinora Blixth, 10 kg mindre. Jag var dessutom redan lite underviktig innan så det här var ganska kaotiskt. Men då tog jag det inte så allvarligt och gick sedan vidare med livet. Vid det här laget så kunde man se mina revben ganska tydligt och mitt ansikte var en nyans av död och även lite blått. Jag började träna lite i taget, och på det sättet blev jag piggare och sov inte lika mycket - vilket ledde till att jag åt. Sjukhuset var redan då mitt andra hem, jag gjorde alltid likadana saker, vägde mig, mätte mig, rörde leder osv. Och läkaren berättade att jag måste börja äta, träna, röra på mig. Men jag tog det ändå inte seriöst, jag orkade verkligen inte. Den här sjukdomen har fått mig att må så himla dåligt, men samtidigt så känner jag mig så jäkla stark när jag gör alla dessa prover, tar mina mediciner, och försöker att må bra. Men att alltid behöva tänka på att man inte kan göra dittan eller dattan i livet förstör mig än idag. Jag mår inte alltid såhär, men det kommer och går antar jag. Reumatism är en komplicerad sjukdom antar jag. Men här är jag idag, fortfarande en lång bit på vägen men jag har iallafall börjat - KAN JAG, SÅ KAN DU.